Ayahuasca - life changing experience?

Något jag på senaste har snöat in mig på är den spirituella sidan. T.ex Ayahuaska, ett psykedeliskt te. De teet görs på en kombination av caapi och någon växt innehållande DMT. En ceremoni brukar bestå utav 4-8 deltagare som dricker drycken inklusive en shaman som även leder ceremonin & nästan alla som dricker Ayahuasca spyr under ceremonin. Det innehåller även Monoaminooxidashämmare (MAO-hämmare) en grupp antidepressiva läkemedel som var de första att användas kliniskt mot depression.

DMT är en kraftigt psykoaktiv enteogen ur klassen tryptaminer. Enteogen är psykoaktiva droger som används i ett religiöst, psykoterapeutiskt, shamanskt, eller andligt sammanhang. Enteogener är komplement till olika metoder för transcendens, bland annat meditation, psykonautik, konstprojekt, och (tidigare laglig) psykedelisk terapi.

DMT beskrivs som drogen kan effekten vara mycket intensiv och ge starka upplevelser, däribland intensiva visioner eller hallucinationer där användaren helt förflyttas till en värld utan kontakt med verkligheten, något som kan leda till otrevliga upplevelser och djup rädsla, men även stark eufori och upplevelser av andlig mening.

Nu sitter jag såklart inte här & hyllar droger. Men jag kan tycka att Ayahuaska inte är samma sak som t.ex LSD osv. Av det lilla jag har läst. Men jag tycker sånt här är sjukt intressant. Jag har läst historier om så kallade Ayahuaska-trippar & i mina ögon (av vad jag har läst) är de så mycket mer än bara en tripp. Det sägs att efter du genomgått trippen så ska du ha fått en rejäl ’’cleanse’’ av allt som Ayahuaskan kan rensa bort. T.ex så kan Ayahuaskan ''ta bort'' orena ämnen, negativ energi osv. Sägs det. Ayahuaskan har ju sina nackdelar också, om ceremonin inte går igenom helt t.ex. Jag tror också man kan överdosera det, om man nu inte gör det i sällskap av en ledare (shaman), som kan sig grej.

''Jag förstår att ayahuaska är en väldigt stark medicin som jobbar i ett positivt-destruktivt sätt, dvs går in i kroppen, släpper lös all mörk energi samt alla gifter lagrade i cellerna för att sedan rensa ut allt.''- Så säger en person som då testat på Ayahuaska ett flertal gånger. Jag läste sammanfattningen av den här personens trippar, som han skrivit ur minnet. Jag är riktigt imponerad må jag säga.

Dessutom så har jag sett t.ex bloggerskorna Rebecca Stella & Dani Karlsson skriva om detta. Dock finns inte deras inlägg kvar vad jag kan hitta, men jag har läst att de vart tvingade att ta bort inläggen eftersom att de kunde uppfattas som uppmaning till droger osv. Men jag lyssnade på Rebecca Stella & Isabel Adrians podcast, i något av avsnittet berättar Rebecca lite om sina erfarenheter kring Ayahuaska ceremonin, men inget i detalj under själva trippen. Den största frågan detta får mig att fundera över är hur kan en tripp förändra ens liv så mycket efter hela ceremonin osv? Är det som Rebecca sa, att hon fann sig själv, kände sig lugnare i sig själv & blev av med massa destruktiva tankar m.m efter hon bearbetat upplevelsen? Jag tror rätt så mycket på det jag läst om det här, men jag vet att man alltid ska vara kritisk. Även fast historierna kommer från personerna själva & inte en artikel. 

Jag säger varken bu eller bä om detta - bara att de här med psykadeliska, spirituella & hallucinationer är väldigt intressant att läsa om. På ett sätt skulle jag i framtiden vilja pröva, om det nu sägs vara så renande & gott för själen som dom säger.

Kan passa på att tipsa om några bra länkar också!

http://youtu.be/NvWHf9psnRc
http://nyheter24.se/noje/bloggvarlden/747101-nya-bloggtrenden-knarkvaxt-som-kan-doda
https://www.flashback.org/t2024950
https://www.youtube.com/watch?v=kBLPW6VODh0
bildkällor: google.se, expressen.se, wikipedia.se
videokällor: youtube.se

JAG PÅSTÅR EJ ATT JAG ÄR SÄRSKILT PÅLÄST OM DETTA ÄMNE SÅ ERA KOMMENTARER OM ATT JAG TROR MIG VETA ALLT OM DETTA KAN NI JU LÅTA BLI ATT ENS SÄGA

Innersta tankarna | | Kommentera |

Too much pressure

Jag vill alltid vara bra på de jag gillar att göra. Det ska inte få göras halvhjärtat, då blir de aldrig bra. Jag har också ungefär 3-4 olika stora intressen som jag ska färdas mellan hela tiden. Aldrig att jag brinner för alla intressen samma dag. Nummer 1 är då fotografering. Om jag inte har några bra bilder, om jag inte orkar redigera bilder i Photoshop så att jag sen kan lägga ut dom så tappar jag lusten att ens lägga upp något här. Ibland så känns de även jobbigt när man läser andras bloggar. Man sitter där i en oversize tröja utan smink & håret i en slarvig knut. Då hoppar de fram en bild på datorskärmen. Soligt väder, grönt gräs, shorts, snyggaste tröjan, långt vackert hår & ett perfekt sminkat ansikte. Visst tappar man de då?

Nummer 2 är att jag ska vara så himla ''fashion/beauty''. Mina videos på Youtube tillexempel. Att lägga ut videos på mina ''Juni favoriter'', visa allt mitt smink & hoppas någon ska uppskatta det. Ibland kommer det en kommentar om mina videos, uppmuntrande & glada. Då blir jag ju stolt, alltså vill jag fortsätta. Men då kommer de tillbaka, jag sitter där osminkad & nyvaken. En video laddas upp på Sveriges finaste som har köpt massa fina nya saker, märkeskläder, nyaste sakerna - you name it. Då sitter man liksom bara där. Anting är de att välja att stiga upp, fixa sig massor, ta fram alla saker till video, filma, klippa, redigera & lägga upp. Eller så sitter man bara där, dränker sig i videos med massa fabulösa personer & suckar. Så de är liksom så jag känner, därför jag inte orkar lägga upp videos varje dag... De är mycket jobb i de hela.

Nummer 3 är att jag vill vara värsta hästtränaren. ''åh jag kan få min häst att hoppa 120 hur lätt som helst!'', ''ja min häst kan iallafall buga, stegra & göra massa saker på kommando'', ''min häst gör alltid som jag vill''. Jag vet inte om er, men jag tycker iallafall att de är bättre om min häst går i form för att han vill. Inte för att jag tvingar han, använder hårda redskap & metoder. Jag vill inte göra så, jag vill som ''berätta'' för honom, det här vill jag att du gör, de skulle vara bra om du kunda hjälpa mig. Så att han (Tony) t.ex går i form, galopperar samlat, inte drar iväg så fort vi närmar oss ett hinder. När jag ser folk som utövar natural horsemanship, naturligt handhavande av hästar. Man arbetar med hästen, gör olika övningar. Fotar, lägger upp på alla sidor & visar vad ens häst kan. Klart jag fattar de hela delen av att lägga upp bilder på sina framgångar & ''efter-bilder''. Men jag blir bara så himla avundsjuk. Eftersom att de här (intresse nummer 3) inte är varje dag första prio för mig så lägger jag ju såklart inte ner hela min tid på att jobba med det här. Jag älskar min häst & jag är inte onöjd. Jag är stolt över honom, men att kunna buga med honom skulle ju inte vara helt fel. Men de är som de jag suktar efter, att visa mig bättre än alla andra.

Slutligen nummer 4, träningen. Jag började i mars att dra ner på skräpmaten & istället tränade jag. Vi köpte ett promenadband nån månad tidigare. Först var de så att jag ville bara bli lite mer vältränad, inte gå ner i vikt. Efter ett tag såg jag ju såklart lite reslutat men var inte nöjd med vikten. Ja, jag vet att fett & muskler inte väger lika mycket. Men jag ville som ändra den siffran på vågen. Jag började ju såklart övertänka det hela, de här med att vissa svälter sig själva för att uppnå de i deras ögon ''perfektion''. Men den idén kastade jag snabbt i soptunnan, hade aldrig övervägt att göra det. Det var mer att jag bara funderade varför & framförallt HUR dom klarar det. Jag älskar mat, jag är hungrig hela tiden. Hur mycket jag än äter, skulle kunna berätta om de men de skulle bli en ''neverending story''. Men istället så minskade jag mitt dagliga kalorie-intag. Från 1800-2000 till 1350 PER DAG. Det är en drastisk förändring. Men på något vis, så klarade jag av de i ca 2 månader. Efter 1 månad vid ändringen av intaget så fick jag magsjuka i en vecka ungefär. Jag spydde en gång 13 gånger på en dag. Jag kunde inte äta någonting, de kom upp direkt. Jag åt dock bara kanske ett digestivekex, eller en liten macka. Drack juice men allting kom upp direkt. Jag mådde så himla illa. Men när de där dagarna var över så såg jag plötsligt hur smal jag var. 1 vecka utan riktig föda, bara lite vatten. Det var nästan läskigt. Från jag började med att ändra matintaget så hade jag nu gått ner 4-5 kilo. Jag tror de mesta berodde på magsjukan. Men ändå. Efter jag blivit frisk så var jag ju såklart väldigt hungrig. Men anpassade mig ändå till 1350kcal/dag. Men tillbaka till 2 månader efter all ändring. Jag började äta jättemycket onyttigt, jag åt 400-800kcal ''för mycket'' enligt min räknare. De kändes ju inte direkt bra. Jag slutade nästan träna där i 1 månad, men månaden efter (just innan juli) så försökte jag ta upp de igen. Nu när de är sommarlov så äter jag nästan onyttigt varje dag, alla dagar är ju fredag. Men istället tränar jag bort de överflödiga kalorier.
NEJ, stopp, stanna. Innan du dömer mig, NEJ jag är inte underviktig. NEJ, jag har aldrig varit underviktig, NEJ jag har aldrig varit överviktig, NEJ jag har aldrig haft ätstörningar så som att spy upp min mat, NEJ jag har aldrig utsatt mig själv för fara genom detta. Jag har bara ändrat min livsstil, jag mår bättre i mig själv, är piggare, starkare, friskare & har byggt en hel den muskler.

Detta inlägg är inte för att imponera (träningsbiten framför allt), de är bara för att jag älskar att skriva & tycker det vart bra ord rakt från hjärtat. Att känna denna press är inte ovanligt, jag slår vad om att du som läser nu, någon gång har kännt dig pressad till att ''inte ta de andra tårtbiten'', att ''måsta sminka sig'' för att man ska ut genom dörren, osv. Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men det här skriver jag framför allt för min EGEN SKULL. 
Kan även passa på att berätta att jag inte heller får så mycket stöd alltid. Visst, mamma är bäst i världen som hjälper mig med Tony. Ingen kan liksom hjälpa mig att redigera mina filmer, ingen kan vara ''mig'' åt mig, styla sig & fixa. För då blir de inte jag. De måste vara personligt. Ingen hjälper mig heller med träningen. Vissa stöttar mig inom mitt nedsatta matintag. De leder INTE till undervikt, som vissa av mina kompisar verkar tro. Dom får mig att låta som värsta anorexiabarnet. Anorexia är inget man ska skämta om liksom, inte heller döma någon & kalla dom för en sjukdom, speciellt inte om de är dina vänner. Tänker inte nämna de kompisar som ''hatat'' på mina val inom träningen osv. Men en som stöttar mig bra, är Celina. Hon förstår hur jag tänker, hon vet att de jag gör inte är farligt. Hon klankar inte ner på mig eller mina val. De känns så himla bra. Klart mamma har varit orolig, men hon förstår väl också att jag inte gör något för att skada mig själv. Jag har alltid haft såhär olika dagar, ena dagen är de intresse nummer 1, en vecka senare kan de var nummer 4 & nästa dag eller bara nästa 2 timmar kan de vara nummer 3. Så de är jag, take it or leave it. Förvirrande inlägg men ack så värdefullt.
Innersta tankarna | | 7 kommentarer |
Upp